Det här är min filosofi om sjukdomar och vänner. Jag behandlar andra som jag själv vill bli behandlad.
När någon av mina vänner är sjuka, så låter jag de vara sjuka i fred, om det så bara gäller "skolk-sjuka" eller riktig sjukdom. Då förväntar jag mig att de ska låta mig vara lite ifred också, eftersom jag inte är hemma bara för att, utan för att jag knappt kan ta mig ur sängen. Men tydligen är det för mycket begärt.
Jag förstår inte vad som kan vara så fruktansvärt intressant att det inte kan vänta några dagar att berättas och jag förstår inte varför det addresseras till just mig. Speciellt när jag bara ser det som meningslöst dravel som jag inte ens kan påverka. Speciellt retlig blir jag då jag inte får ha mitt liv ifred, och då menar jag inte genom att spilla ut hemligheter på internet, utan det faktum att jag tydligen måste dela mitt liv med någon jag inte nämner namnet på. Det gick förut och jag vet inte om jag har hamnat i min egen lilla verklighet, men saker ändras allt eftersom tiden går. Det är så jag har sett det och jag ser inte saker som jag tyckte om förut, som speciellt roande nu. Samma med intressen och umgängeskrets.

Jag har mycket kvar att tilldela en viss person, men det gör jag inte här.


Peace out

FLUATTACKS!

Nu har de små virusen attackerat mig och jag känner mig inte på topp. Min lilla mor är den som är smittat mig, hon har varit sängliggande i en vecka, men varit sjuk mycket längre.
Jag har fått samma symptom som de havande brukar ha; ont i ryggen, hör allt mycket starkare, irritation osv.
Mina fyra senaste dagar har således bestått av överkonsumption av toapapper, en röd irriterad näsa, tigerbalsamsniffning och näs-insmörjning.

Har hittills missat två dagar i skolan, det blir nog inte fler dagar, men man vet aldrig!

Peace out

Den frågan förföljer mig.
Jag kommer att bli stammis hos min SYO och varje möte kommer att börja med ett frustrerat "KAN DU REDA UT MIN FRAMTID, TACK?" varefter otaliga yrken kommer att avvisas.
Jag har åtminstone min närmaste framtids två år utstakade.
Efter att ha tagit studenten tar jag det lugnt med min glada göteborgare. Tre veckor i Sundsvall, tre veckor i Göteborg, eller något sånt.
Sedan ska han göra lumpen och blir en man, och jag ska ge mig ut på arbetsmarknaden.
Jag kommer behöva ett jobb, vad som helst, i ett år. När året har gått har mannen kommit hem, vi kommer förhoppningsvis ha tillräckligt med pengar, ordning på visum och pass så vi kan åka till "the land down under" och tillbringa ett år där.
Så långt har jag kommit. Efter det är allt ett stort "?????"

Vi får se om mötet med SYOn nu blir en aha-upplevelse eller om jag kommer att känna mig lika blåst som en blomma mitt i ett drag.

Peace out