Det här är min filosofi om sjukdomar och vänner. Jag behandlar andra som jag själv vill bli behandlad.
När någon av mina vänner är sjuka, så låter jag de vara sjuka i fred, om det så bara gäller "skolk-sjuka" eller riktig sjukdom. Då förväntar jag mig att de ska låta mig vara lite ifred också, eftersom jag inte är hemma bara för att, utan för att jag knappt kan ta mig ur sängen. Men tydligen är det för mycket begärt.
Jag förstår inte vad som kan vara så fruktansvärt intressant att det inte kan vänta några dagar att berättas och jag förstår inte varför det addresseras till just mig. Speciellt när jag bara ser det som meningslöst dravel som jag inte ens kan påverka. Speciellt retlig blir jag då jag inte får ha mitt liv ifred, och då menar jag inte genom att spilla ut hemligheter på internet, utan det faktum att jag tydligen måste dela mitt liv med någon jag inte nämner namnet på. Det gick förut och jag vet inte om jag har hamnat i min egen lilla verklighet, men saker ändras allt eftersom tiden går. Det är så jag har sett det och jag ser inte saker som jag tyckte om förut, som speciellt roande nu. Samma med intressen och umgängeskrets.

Jag har mycket kvar att tilldela en viss person, men det gör jag inte här.


Peace out