Mina föräldrar. Mamma och pappa. Viktigast i mitt liv.
Under hela min uppväxt har jag alltid vänt mig till pappa om det har varit något speciellt. Han har varit min klippa, om jag har haft nåt problem har jag alltid gått till honom om jag har varit glad har jag vänt mig till honom, det är alltid han som jag sitter och berättar allt för. Han har varit min lärare, han har hjälpt mig med läxor i den mån kan han, han har berättat om historiska händelser, geografi, roliga historier och han har lärt mig att hålla fast vid lyckliga minnen och aldrig glömma vem man är eller vilka som är viktiga i sitt liv och inte ta dem för givet. Tyvärr är det just det jag har en tendens att göra ibland, ta de viktigaste personerna i mitt liv för givet och hade inte pappa påmint mig så hade jag fortsatt med det. Jag kan faktiskt inte med ord beskriva hur viktig pappa är för mig och när jag flyttade kändes det som att jag rev sönder både mitt och hans hjärta, för det har alltid varit vi som hållit ihop. Nu kan jag nästan inte skriva mer om pappa utan att börja gråta så jag går över till mamma.

Jag och min mamma har inte haft så bra kontakt med varandra. Hon har alltid varit väldigt praktiskt lagd och pratar inte mycket känslor. Jag är precis tvärtom, så det har aldrig blivit att vi har kunnat lära känna varandra in på djupet som pappa och jag. Det var inte ofta vi kunde hålla sams när vi väl började prata med varandra. När jag hade bestämt mig för att flytta blev hon en annan person. Vi började prata mer och mer med varandra och vi har kommit närmare varandra. Samtidigt som hon har blivit mer känslosam så har jag blivit mer praktisk. När jag flyttade kom jag helt plötsligt ihåg många småsaker som hon kunde säga till mig om hur man sköter ett hushåll, lagar mat osv. sånt som jag inte tänkte på medans jag bodde hemma. Allt sånt kom tillbaka till mig och jag upptäckte att även om jag inte tänkte på det då, hade det fastnat i mitt minne. Första gången jag ringde henne för att få ett recept till en maträtt jag saknade hemifrån var helomvändningen. Efter det har vi kunnat sitta i telefon i timmar och prata om allt möjligt, inte bara recept!

Jag älskar mina föräldrar och det är något jag aldrig har sagt till dem tillräckligt. ♥