Haha ja...
Min första kärlek höll i sig länge, hela tre år. Det var i högstadiet, en kille som jag har gått i skola med sedan lågstadiet, kanske till och med förskolan. Han bodde inte långt från mig och vi gick samma väg hem varje dag.
När jag väl känner något så känner jag det starkt, väldigt starkt och det är väl därför som jag inte kunde släppa den här killen.
Han var med de killarna som gjorde mest väsen av sig i skolan, men han gjorde inte mycket väsen av sig själv utan höll sig i bakgrunden av deras jävelskap som retade gallfeber på lärarna. Han var lite rockig av sig och hade alltid på sig bandtröjor.
Jag kom ihåg att varje gång han gick förbi i korridoren viskade vännerna till mig att han var på väg så jag kunde titta haha! Så himla.. jag vet inte.. flickigt eller nåt!
I nian när balen var önskade jag så starkt att han skulle fråga om jag ville gå på balen med honom, men det hände ju såklart inte.
Det kändes som att jag skulle explodera av alla känslor jag hade.
En snöig dag efter skolan bestämde jag mig för att berätta hur jag kände, även om det inte fanns en chans i helvete att han skulle besvara dem, men jag behövde berätta.
Så en kompis väntade med mig på att han skulle sluta, så skulle jag gå fram till honom och spilla ut mina känslor. Till slut slutade han och vi såg honom närma sig platsen vi stod.
Han närmade sig, han var där och han försvann.
Och jag stod som fastsvetsad på platsen där jag stod.