nej nu får jag ta mig i kragen och skriva lite om mitt ytterst spännande liv. HA HA. Det är ju faktiskt skönt att skriva lite om hur dagen har varit, tänk sen om jag blir gammal (klart jag blir gammal) och senil eller drabbas av Alzheimers i medelåldern, då har jag ju allt nerskrivet och kan återuppleva allt! För några minuter så, eller något. Kanske. Inte. What the hell.

Men ja, eftersom jag tillbringar måndag-fredag på Dressmann (ja,det är två N i slutet, upptäcktes för några dagar sen) så vet jag inte mycket om omvärlden. På Dressmann är vi väldigt instängda i vår egen lilla värld. Vår egen lilla crazy, oseriösa och hysteriskt roliga värld. Då Sundsvall en tid drabbades av alldeles för mycket snö på alldeles för kort tid lamslogs trafiken så det blev inte mycket sålt på Dressmann. Och för säljare är det inte hälsosamt för psyket! Det dansades till WHAM! med kartonger i händerna, förvirring av den sexulla läggningen (jag hade en date med Claudia?) och vi fick ett nytt husdjur. Husmusen. En enorm dammråtta som legat och samlat på sig ett tag, eller så var den genmanipulerad. Linda hittade djuret och hon och Carina började genast leta efter ett hus till den. Det blev en skokartong och självklart skulle den få lite mat med. En stor ostbit som både Jocke och Claudia klagade på.
"Den kommer ju börja luka anus om några dagar!!"

Skrek de i kör, varpå jag, Linda och Carina skrattade högt. Men nej, ostbiten luktar inte, men däremot börjar vi bli lite oroliga. Den börjar växa på sig, när jag tittade in i lådan i fredags kan jag svära på att den hade fördubblat sin storlek och även börja odla morrhår. Carina och jag misstänker att det är Linda som ligger bakom detta spektakel. Jag hoppas i alla fall det. Jag tänker inte vara den som blir instängd efter stängningsdags inne i personalrummet med denna råtta.

Sådär, nu efter min långa utläggning om dammråttan på Dressmann känner jag att jag har fyllt min dagliga kvot.

Jag vill i och för sig skriva om min heartbreak, en naturlig följd av frånvaro. Men det börjar kännas tjatigt i skrivande form. Det jobbiga är att det blir aldrig tjatigt för mitt psyke eller mitt hjärta. Där gör det alltid lika ont, inte något man vänjer sig vid. Alls. Det har inte ens mildrats, tvärtom, det förstärks. Vill bara slå, sparka, skrika, något som kan få mig att fokusera på en annan smärta.

Men så funkar det ju inte.

Peace out