idag kommer bli en rätt händelselös dag känner jag redan nu. Kommer antagligen försöka sola en sista gång vid poolen, med tanke på vädret! ca 25 grader och inte ett moln på himlen. Frågan är bara hur mycket solen tar nu i början på september? haha. Ja, jag tänker då inte isolera mig i ett rum fullt med teknologiska prylar och en hund en sådan dag!
Min tågbiljett har oflyt. Inte ett bud än och den går ut om mindre än tolv timmar. Uh-oh. Får försöka ragga upp T och kolla om han vill ha biljetten, jag menar, hans tjej bor ju i Ö-vik och min biljett går ju mycket mer än halvvägs dit :)

Skulle Madde skriva denna text kan jag garantera att det skulle klinga mycket finare, men nu är det jag som vill visa vad jag känner för mina mongon hemma i Sundsvall :)
Mina vänner är fantastiska :) För att stå ut med mig krävs en hel del och Johanna och Emma som jag har känt sedan kyrkis, dvs fyra-fem årsåldern, står mig fortfarande nära. Även Madde och Emma som jag inte har lärt känna förrän gymnasiet har en alldeles egen avdelning i mitt hjärta. Vi har haft vårt lilla gäng både utanför och i skolan, vi har backat upp varandra, om någon bitchar mot någon av oss bitchar vi tillbaka. Lite en för alla, alla för en-stil and I like it. Vi har skrattat tillsammans, gråtit tillsammans, dampat sönder på och med varandra och upplevt minnesvärda stunder i varandras sällskap. Vi har fått leka psykologer en och annan gång åt varandra, bara mer och mer den sista tiden då både jag och Johanna har våra älsklingar way too far from us. Men avståndet känns ganska betydelselöst när det gäller vänner. Alla vi har åkt till olika delar av världen, men ändå haft kontakt. Johanna åkte till USA ett år, men vi förlorade inte henne för det. Jag tycker bara att bandet har blivit starkare sedan hon kom hem. Jag försvinner till Götet titt som tätt, men vännerna har inte övergivit mig. Ibland krävs det nog att man skiljs åt ett tag, för att inse vad det är man har. Det är lätt att ta någon för given och ännu lättare att nästan glömma eller stöta bort de man har närmast.

Det jag ville komma fram till var: mina vänner is the shit. Jag har haft mina stunder då jag kanske inte har varit den ultimata vännen, men de har aldrig övergett mig, de har snarare hängt fast vid mig, om möjligt, hårdare än innan. De kommer alltid ha en plats i mitt liv och mitt hjärta, även om jag inte alltid visar det. Utan er skulle inte den jag är finnas. ♥

Detta betyder nu inte att jag har glömt mannen utan han är ju mitt allt, mitt syre, det jag behöver för att överleva. Men det är en annan historia :)

Peace out