vilodagen enligt Gud. Så mycket religiös skulle jag kunna tänka mig att vara, att lyssna på att söndagen är en vilodag. Men det är jag ensam om, eftersom en viss svenska fröken med hörselproblem lägger det muntliga nationella provet på en måndag för halva klassen, och självklart är jag med i den delen! Så nu sitter jag här och försöker komma på någonting totalt oväsentligt och oviktigt att prata om i fem minuter för att tillfredsställa (nej, inte så) min svenskalärare. Det går ju sådär, hehe..

Jag tänker hellre tillbaka på adrenalinkicken som börjar gå ur mig efter min första tur ut på vägen med pappa! Först några varv på travbanans parkering medans jag försökte luska ut när, var och hur man skulle göra allt för att bilen skulle ta sig framåt utan större missöden. Första hindret var att jag knappt nådde fram till gasen, bromsen och kopplingen, även när sätet var så långt fram som det går. Alltså är det biologiskt omöjligt för mig att köra bil. Men det var bara att göra det bästa av situationen och köra på (det resulterade i att jag fick ont i "fuck you"-tån, av alla kroppsdelar). Själva körningen gick faktiskt riktigt bra, både framåt och bakåt, att parkera gick också bra. När pappa sa:
- Det här gick ju riktigt bra! Nu kan vi åka hem,
trodde jag att jag skulle få sätta mig på min riktiga plats i passagerarsätet, men så var icke fallet. Under vilda protester från min sida körde jag ut från parkeringen, upp i backen vid travet och runt Österro och Lillhällom. Vid varje bilmöte gav jag till ett skrik som fick pappa att hålla hårdare i bilbältet och jag förbannade alla hälsofreaks som var ute och gick/joggade inom en kilometers radie av min bil. Men jag tog mig hem till slut och undvek att köra på alla levande organismer. Det gick så mycket bättre än väntat och nu vill jag bara köra mer, mer, mer!

Nu ska jag sluta drömma om att bli en F1-förare och fortsätta med svenskan.

Peace out