Mitt motto är: Om något i ens liv går bra, måste något annat gå åt helvete inte långt efteråt.

Det är återigen bevisat att det stämmer på mig!

Hela den här dagen har jag varit riktigt duktig och faktiskt inte bara slösat bort dagen på att sova/titta på tv/sitta vid datorn, utan jag klev upp ganska tidigt för att vara mig. Letade reda på min bortsprungna bror för att trycka i honom lite mat, åt med honom och diskade efter oss. Redan där borde jag ha fattat att den här dagen började alldeles för bra för att fortsätta så. I alla fall, utan att fatta misstankar just då fortsatte jag göra i ordning mig och planera vad som skulle göras under dagen. Listan blev ganska lång för en så långsam person som mig. När allt var färdigplanerat i mitt huvud skred jag till verket och klädde på mig, tog på mig ansiktet, tog farväl av mor och bror och traskade iväg till busshållplatsen, som badade i solsken och värme, med stenstan som mål.

Väl där lämnade jag tillbaka några böcker på Kulturmagasinet. För första gången i mitt liv innan datumet gått ut! Sedan vidare till tågstation för att hämta ut alla mina beställda biljetter till och från Göteborg. När det var avklarat beställde jag nya linser och var till slut på väg hem. Då gick jag igenom IN: och traskade runt där inne helt själv. Vandrade in på H&M men gick snart ut igen och råkade då gå förbi Scorett och fick se en vacker syn. De skor jag desperat har velat ha (liksom resten av Sundsvalls kvinnliga befolkning) stod där på en hylla mitt i butiken. Jag började tänka, för omväxlings skull, och kom fram till att om de fanns inne i stan borde de finnas i Birsta också och där har jag ett presentkort som skulle bli perfekt för detta köp. I mitt glädjerus skickade jag sms till EmmaStröm som delade min glädje på ett förväntat sätt och vi började fundera på hur fina vi kommer bli i Spanien med våra nya skor. Jag skyndade mig hem och hann knappt innanför dörren innan jag skrek att jag var tvungen att åka till Birsta.

Turen jag hade haft hela dagen höll i sig och efter mycket om och men och förhinder bar det av till Birsta. Jag galopperade till Scorett och höll på att välta ett antal barn på min väg, men det var irrelevant i min värld, för att nå till de välsignade skorna innan någon liten fjoll-unge skulle hinna ta dem innan mig. När Scorett kom inom synhåll saktade jag ner farten till normal-människa-hastighet, gick in i affären, plockade på mig paret de hade ute i butiken och berättade för butiksbiträdet att jag hade reserverat ett par av dessa skor för ungefär två månader sedan. Hon var ovanligt trög och trodde att jag hade lagt undan ett par och inte reserverat dem då de hade tagit slut. När hon till slut fick klarhet i vad jag menade hade hon i stället ingen förklaring till vart mina 36:or hade tagit vägen. Jag kände hur förtvivlan grep tag i hela mig och jag fick behärska mig till det yttersta för att inte ta storlek 40 exemplaret av skon jag hade i handen att slå ut hennes enorma kanintänder med. Hennes ursäkt å Scoretts vägnar var att de måste ha missat min reservation och sålt alla skor de hade, för att alla ville ha dem. Efter några argument från mig och "jag vet inte vad vi ska göra åt saken" från hennes sida, kom hon fram till att jag skulle skriva ner mitt namn och telefonnummer så skulle hon kolla med regionschefen om de kunde få hem några från någon annan Scorett i Sverige. Sedan skulle de höra av sig om jag kanske kan köpa ett par eller inte. Jag var inte nöjd men gick morrande därifrån. Scorett kan ta sig där ryggen byter namn.

Mina tankar börjar luta åt att köpa något vackert i Spanien i stället. Men nu när jag fortfarande är i Sverige vill jag shoppa sönder för att döva hålet som växer sig större och större i mitt bröst. Okej, det var överdrivet men wth, jag har ingen svält att oroa mig för, jag är egoistisk och ja, jag är en material girl, men de skorna hade jag kunnat kapa av en tå för! Kinda.

nu är jag utmattad och tänk att det krävs något så dramatiskt som detta för att få mig att blogga, haha.


Peace fucking out