Men sug as.
Nu bryter jag ihop igen.
Men varför är alltid den eviga frågan, och jag vet heller inte hur jag ska kunna stoppa det. Jag är ju jobbig! Både mot min omgivning och mig själv.

Less.
Bråk leder till en inihelvete lång promenad i några minusgrader med målet hem. I klänning. Och Converse. Kanske inte bästa outfiten men har man hett temperament kan inget/Ingen stoppa min framfart, vad jag än har på mig.
Och kanske borde jag ha tänkt på att jag inte skulle ha rört mig så långt bort, med tanke på att jag inte hade några nycklar med mig. Eller busskort.
Käs är duktig när hon är arg. Men skitsamma, tänkte jag. Mammas och pappas sovrumsfönster kanske var halvöppet så jag kunde krypa in där? Det var det inte. Nehe, men då kanske jag kunde ha testat garagedörren? Nej inte det heller. Så jag satte mig ner på trappan och frös kroppsdelar av mig, med en tjock, jamande katt som sällskap och ett ihärdigt smsande med min fina pojke. Det värmde lite, men bara inuti. Jag förfrös fortfarande kroppsdelar!
Då ringde Emil och sa att han skulle hämta mig. Tjurig som jag är så var jag likgiltig, nästan arg. Men han är också tjurig och hämtade lilla frusna mig.

Så nu sitter jag här i ett varmt hus och snyltar på deras dator och skriver blogg.

(jag älskar dig Fredrik<3)