Jag känner inte igen mig själv överhuvudtaget.
Ena stunden är jag glad, iaf vad jag vet
sen är jag bara så nere att jag bara vill skrika rakt ut i ren desperation.
Mina tankar vägrar göra som jag säger, de tankar jag helst av allt bara vill ska försvinna långt ner i mitt medvetande vägrar lämna mig. De sitter som fastklistrade i hjärnbarken och kan inte låta bli att plåga mig.
Om de bara inte gjorde någon skada skulle jag ju inte bry mig,
men nu har de påverkat mitt humör och jag vet inte hur jag ska kunna hantera det.
Jag känner mig alldeles frustrerad över att nästan ha tappat kontrollen, att inte kunna veta vad som händer.
Arg för att detta inte vill släppa.
Ledsen. Övergiven. Sårad.
Jag har hört att det hjälper att prata ut, men nu har jag släppt ut mina aggresioner på än den ena, än den andra och det hjälper inte ett dugg.
Enda resultatet jag har uppnått är att ge mina vänner skavsår i öronen.
Och det var faktiskt inte riktigt vad jag ville uppnå.
jag har fått rådet att inte tänka på det och att detta är faktiskt ingenting jag kan påverka, inte mitt beslut, och att jag inte behöver oroa mig.
Men det gör jag.
Jag vill kunna veta vad som händer, men det är svårt.
Kalla mig paranoid, jag är fast besluten om att det är det som är mitt problem.
Och en stor dos svartsjuka.
Det som gjorde mig mest frustrerad är att jag inte kan förstå hur vissa tänker, om de tänker överhuvudtaget.
Allt går bara inte ihop.
Och jag hoppas innerligt att det bara är jag som överreagerar, något jag för övrigt måste sluta med innan jag förlorar alla som jag bryr mig om.

Jag vill ha är närhet, en klapp på axeln, att någon leker med mitt hår, en kram,
vad som helst, bara jag får känna att jag är någon.
Men jag stöter oavsiktligt bort alla.
Jag vill att mina tankar bara ska försvinna, att jag ska slippa ha den här klumpen i  magen,
slippa känna gråten i halsen hela tiden.
Men det vägrar lämna mig.

Hur länge ska det hålla på?