Less på det mesta, känner helt enkelt ingen ork.
Se glad ut, det funkar.

Men kul är det inte.


Dagens låt: Just hold me - Maria Mena
Dagens dusch: några timmar sen
Dagens frisyr: knut + diadem
Dagens smink: hela köret
Dagens händelse: Så ska det låta?
Dagens planer: massa sova
Dagens vill ha: närhet
Dagens längtan: fredrik <3
Dagens tråkigaste: upptäckten imorse
Dagens finaste: pappa
Dagens måste: rycka upp mig
Dagens dricka: vatten
Dagens köp: frukost
Dagens mat: kyckling
Dagens kärlek: fredrik <3
Dagens mående: nere


Hon hade tappat allt igen, varenda mening, varje hopp
Hennes utsikt var en botten, hennes drömmar var en flopp.

Jag känner inte igen mig själv överhuvudtaget.
Ena stunden är jag glad, iaf vad jag vet
sen är jag bara så nere att jag bara vill skrika rakt ut i ren desperation.
Mina tankar vägrar göra som jag säger, de tankar jag helst av allt bara vill ska försvinna långt ner i mitt medvetande vägrar lämna mig. De sitter som fastklistrade i hjärnbarken och kan inte låta bli att plåga mig.
Om de bara inte gjorde någon skada skulle jag ju inte bry mig,
men nu har de påverkat mitt humör och jag vet inte hur jag ska kunna hantera det.
Jag känner mig alldeles frustrerad över att nästan ha tappat kontrollen, att inte kunna veta vad som händer.
Arg för att detta inte vill släppa.
Ledsen. Övergiven. Sårad.
Jag har hört att det hjälper att prata ut, men nu har jag släppt ut mina aggresioner på än den ena, än den andra och det hjälper inte ett dugg.
Enda resultatet jag har uppnått är att ge mina vänner skavsår i öronen.
Och det var faktiskt inte riktigt vad jag ville uppnå.
jag har fått rådet att inte tänka på det och att detta är faktiskt ingenting jag kan påverka, inte mitt beslut, och att jag inte behöver oroa mig.
Men det gör jag.
Jag vill kunna veta vad som händer, men det är svårt.
Kalla mig paranoid, jag är fast besluten om att det är det som är mitt problem.
Och en stor dos svartsjuka.
Det som gjorde mig mest frustrerad är att jag inte kan förstå hur vissa tänker, om de tänker överhuvudtaget.
Allt går bara inte ihop.
Och jag hoppas innerligt att det bara är jag som överreagerar, något jag för övrigt måste sluta med innan jag förlorar alla som jag bryr mig om.

Jag vill ha är närhet, en klapp på axeln, att någon leker med mitt hår, en kram,
vad som helst, bara jag får känna att jag är någon.
Men jag stöter oavsiktligt bort alla.
Jag vill att mina tankar bara ska försvinna, att jag ska slippa ha den här klumpen i  magen,
slippa känna gråten i halsen hela tiden.
Men det vägrar lämna mig.

Hur länge ska det hålla på?

Nu var det typ år sedan jag skrev sist, förlåt för det. Men jag tror faktiskt inte många lider av det ;P I alla fall, ursäkten till att jag inte har skrivit ner mitt liv här är att jag har haft fullt upp med skolan (ovanligt, nej) och att jag har spenderat påsklovet i Göteborg hos min älskling <3 Det var väldigt välbehövligt att få komma härifrån ett tag och bara vara...
Ska jag återberätta? Njae, kan jag väl ^^
Först åkte jag då dit med tåg på kvällen/natten till torsdagen. Min plats var i en sovvagn med sex bäddar. I det läget var jag rädd att jag skulle bli enda tjejen där. Mina oroligheter bekräftades och jag blev den enda tjejen där. Wiie. Men jag fick iaf sms-sällskap av både den ena och den andra och jag fick en väldigt bra "ragga-inte-på-mig-grimas" av Micka som jag kunde använda ^^ På torsdagmorgon kom jag då fram, ungefär fyrtio minuter försenad, jävla SJ, och möttes av Carina eftersom Fredrik fortfarande var i skolan. Dagen fortsatte med att jag väntade spänt på att vi skulle hämta honom på skolan men medan dagen fortskred hann vi både med att handla, pynta påskris (som för övrigt kan medföra blindhet) och laga mat. Till slut skulle vi då iväg och hämta honom och jag fick äntligen känna mig helt lycklig.
Vi hälsade även på en del av hans släkt, för hans kusiner fyllde år. Det var en massa hundar där! =|
Vi ägnade åtminstone halva lovet till att titta på en massa filmer, den mannen har verkligen alla filmer man frågar om, Spaceballs, Euro trip, 300, Meet the spartans (ssch), Polisskolan, Biker mice from mars (^^) bara för att nämna några. Sen var vi ju också på bio och såg P.S love you. Åh vilken underbar film, hela biopubliken satt och grät och varken han eller jag  var undantag. Den filmen ska jag ha!
Vi åkte till Ullared med och wiie! vad pengar jag blev av med. Men för de pengarna fick jag en massa kläder för, så jag var lycklig. Maten där var däremot lite underlig. Jag hade beställt biff med bambuskott och undrade (och undrar fortfarande) vart bambuskotten befann sig, för de fanns inte i min mat o.O
Sen kom då dagen då jag skulle hem, buhuuu. Så det blev ett tårfyllt hejdå:ande och ett långtråkigt åkande i tåg. Som extra krydda på min bedrövelse stannade tåget i Gävle, för direktspåret mellan Sundsvall och Gävle var sönder av någon konstig anledning, så vi var tvungna att ta en omväg genom Ånge. Vilket gav en kraftig försening på ungefär två timmar. Enda positiva med det var att jag nu kommer få tillbaka mina pengar i form av ett värdebevis på SJ. Som jag ska använda till att åka tillbaka. Har jag tur så kan jag åka tillbaka i slutet av april. Eller så får jag vänta tills sommarlovet (det är tio veckor dit) och då kan man lika gärna döda mig.

Sammanfattning:  Mitt lov har varit underbart <3 "I´M WALKING ON SUNSHINE, WHOOOAA! AND IT MAKES ME FEEL GOOD, DI DI, DIDIDIDIDIDIDIDI"

men nu är jag då tillbaka hemma, allt är som vanligt. Skola skola skola och känslorna i en gigantisk tornado (på riktigt, man skulle kunna tro att jag är schizo). Världen hatar mig, det är jag övertygad om, så jag tänker härmed hata tillbaka. Och jag har haft prov. HataHataHata.

Jag kan inte annat än att längta till nästa lov och hoppas på att min andra hälft vill att jag kommer tillbaka till honom.
(Guess what? Jag älskar dig <3)